Eftersom jag har svenska nationalprov denna vecka så behöver jag att lära mig svenska först för (till?) svara!

När jag tänker på din fråga föreställer jag mig en bil. Känslan i bilen; spänd återhållsamhet, förhålla sig till sin pappas känslor och förväntningar. Jag tänker på hur det har varit den senaste tiden. Jag känner andras känslor i mitt eget rum, det som kommer in och kommer ut. Jag byter om i oändlighet. Trött och spänd.  Stannar för länge på festerna. Det är detta jag har i mitt rum, i bilen med min pappa. Ansvar inför andra, deras känslor inuti mig. Jag återfår det spända uttrycket i ansiktet, huden som stramar över pannbenet, ögonbrynen lyfts upp. Sedan släpper det igen och ansiktet smälter in i sig självt. Men det kommer aldrig att släppa helt och hållet. Det kommer och går. Ditt behov av bekräftelse kommer och går, det är en bil och du sitter i bilen. Jag vet inte varför. Du och din pappa ska flytta några möbler. Det är kallt och fuktigt ute och fukten fastnar på rutorna. Det är en gammal bil och den luktar på ett särskilt sätt som gjorde dig illamående när du var liten. Du säger inte så mycket i bilen, men du sitter här med ett spänt uttryck i ansiktet och hjärtat slår mot det hårda och spända. Det är svårt för dig att vara närvarande, du tänker hela tiden på vad som ska sägas härnäst och sedan förbannar du dig själv för dina tankar. Chilla lite, tänker du. Jag sitter här, min pappa sitter där. Det är han som kör, släpet gungar i backspegeln. Han säger något om ett övergångsställe ni passerar och trafikljusen som brukar krångla. Du frågar en fråga om trafikljusen. Din pappa svarar inte först. Regnet tilltar. Vindrutetorkarna driver fram och tillbaka över rutan och fukten, som rinner undan. Man kan säga att ditt hjärta är en mandel och du är skalet som blir kvar. Det här är en vanlig känsla, den går aldrig riktigt över. Men det gör heller inte så mycket. Du sitter i bilen tillsammans med din pappa. Du är din egen person och du behöver din pappas bekräftelse.

hon känner efter vibrationer i luften
luften är pressande grå
morgonen var full av varm känsla

hon tänker på sin kärlek för olika människor
väntar på ett brev
som du inte kan skriva

hon har sina drömmar, du har dina
himlen är vit, den är tom

det vore synd att kalla boundaries
för gränser eller murar, rustning eller skal
hon somnar ensam i en kuddfort

att stå ut med sig själv
vara mjuk och öppen
det är det svåra och det sköna

stjärnklar natt
hon ser karlavagnen
det säger väl nåt
att hon tänker på fräknarna på dina ögonlock

du frågar om hon någonsin kommer att bli kär i dig
ni har olika kärlek för varandra

Han kan ha varit intressant på samma sätt som en ambivalent förälder, det vill säga hängande som ett moln över skogen. En torkad bit lera lite lik en belgisk våffla. Vi ses och tar en promenad, sätter oss på en bänk framför ett hjulspår. Det tappar bort sin form när vindarna börjar blåsa, regnet börjar droppa, det ösregnar nu och vi söker skydd på ett bibliotek. Vi ser varandra i ögonen men en av oss släpper blicken för fort. Jag berättar om min pappa och frågar om han också vill berätta om sin. Men det finns inget att säga, det finns inga ömma punkter att kliva in i. Sedan vi gjorde slut har jag sovit med en balettdansare som jag försökte röra vid med fingrarna. Vi dricker kaffe i bibliotekets kafé. Han är så ambivalent när han ska välja dryck, jag överväldigas av en dödlig trötthet.

Jag var femton år gammal och det var sommaren efter vi hade slutat nian. Tillsammans med Adam satt jag på taket till en busskur längst upp i backen i Handskeryd, ett lägenhetsområde dit jag, min mamma och min syster flyttat något år tidigare. Däruppifrån busskurens tak hade vi utsikt över hela Nässjö, nedför backen och allén som delade bilvägen mitt itu, bort över stadskärnan, och tågstationen och Åker och ända till Runneryd och vattentornet. Vi satt där när solen gick ner, jag vet inte om det är sant men i mitt minne är det i vilket fall skymningsljus, luften tung av det där mörkt lila ljuset sommarkvällar kan ha. Jag satt där med Adam. Då var Adam Trymell fortfarande min bästa vän, och jag tror det var en av de sista gångerna vi umgicks på riktigt. Ett år senare skulle vi komma att leva parallella liv, utan att umgås med varandra; jag deprimerad och instängd i mig själv, han utåtriktad och inställd på att upptäcka det liv jag var vettskrämd inför. Det visste vi inte om där på taket. Det vi visste var att vi båda skulle läsa medieprogrammet på gymnasiet, och det var detta – framtiden och livet som vi föreställde oss det – som vi drömde fram ihop: vi pratade om hur det skulle vara på gymnasiet, om hur vi skulle börja jobba med design eller foto eller journalistik, ja vad som helst som i våra fantasier hade med “media” att göra; på samma sätt visste vi att detta liv måste utspela sig i någon större stad, Stockholm eller Göteborg, kanske till och med London, i alla fall någonting större och annat än Nässjö. Tillsammans tecknade vi våra framtida liv över skymningshimlen, med den glöd jag nu såhär i efterhand har insett hör enbart tonåren till.

Nu är det snart 20 år senare, och jag vet följande: 1) jag har bott i Stockholm i två år; 2) jag har bott i Göteborg i 10 år; 3) min lyckligaste tid på flera år var förra sommaren, som jag spenderade i Nässjö. Detta är vad jag tror: 1) drömmar kan vara flykt; 2) man kan springa från eller mot; 3) skäl kan vara bättre eller sämre.

‍

ögon sprattlande som fisk           benen i skena           det är hjärtats fel       hjärtats blåsljud är fel          
de rytmiska melankolierna           lutar inåt        med stora ögon         stora bror        en undulat i
köket     en duva i trädet        springa           bara springa           morfar är döende             ingen
vill ta emot                   en lånad penna         ett istäckt land        för första gången          skälla
ut          lilla syster         för första gången      resa     springa             tillbaka

Jag drömde om rosa kakelplattor. Det var så vackert och det var för dig jag ville visa. Sedan vi träffades har du varit min hemliga fantasi. Det som saknas här måste du ha hittat, lagt in och bevarat. På hösten är du i din element. Drömmen om kakelplattorna har snabbt förvandlats till en dagdröm som tar olika former. Om jag kunde byta form skulle jag bli en glittrig studsboll. Du skulle glömma mig på fönsterblecket under de soliga månaderna. Där skulle jag tappa min spänning, få en slappare form. Efter den första akuta känslan av ånger efter din negligering skulle du gilla mig mer. Mindre ivrig och mer hanterbar, jag skulle fortfarande kunna förvandla solen till en liten pöl av skimmer. Eller kanske skulle du inte kunna motstå din nyfikenhet för min konsistens, vetskap om mitt glimrande inre var rinnig eller solid och klibbig som en marmeladkula. Du skulle gå till skolan med mina två halvor mot dina lår, en i varje jeansficka. Alternativt skulle jag kunna bli en helsvart katt. Jag skulle sträcka på mig så nonchalant, stanna i sängen en hel dag. Eller så skulle du vara katten och jag en näbbmus. Som jag minns hade du lite svart fjun på överläppen. Jag tror du måste gilla fjärilar. Jag tror du är intresserad av övergångsfaser. Jag tror att du som person är markerad av övergångsfaser. Ständigt i ändring men din riktning är inte rak, du blir aldrig färdig. På det sättet är du själv ingen fjäril, även om du fladdrar mjukt på kanten av mitt medvetande. Det jag inte vet om dig fyller jag med stora temperaturskiftningar och lyxiga texturer: mörkröd sammet, stearin, torkade blommor eller röda rosor, ny snö, fyrverkerier på en becksvart nyårshimmel, en växling mellan något hårt och ett ömsande, avklädning av alla lager. Ett vanitasmotiv. Din röst: mjuk men bestämd. Jag föreställer oss som ormar. Ihopslingrad kölddvala. En bismak av utmattning och järn, av duschtvål. I din famn skulle jag hitta en trygg plats att drömma om sommaren, om saker som inte finns i din värld.

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att falla. Jag har haft en fantasi om ett sublimt fall, istället för dessa ständiga och vardagliga misslyckanden. Som idag när jag stannade för att tanka bilen och först inte fick upp tanklocket. Först några sekunder av panik: hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Sedan några sekunder av desperation: jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp. Sedan ihopsamlandet, trots allt. Jag hittade rätt skruvteknik, tankade upp och körde vidare till Kortedala, med en historia så obetydlig att jag inte skulle kunna återberätta den någon annanstans än här.

Min skräck har varit att sorgen ska vara oändlig den dag den släpps fram. Min skräck har varit att sorgen ska visa sig vara ett hav, inte en sjö. Men häromdagen var jag ute och sprang och jag grät inte på den vanliga sättet. Inte av sorg, inte av lättnad. Det var mycket enklare än så, det var bara jag som äntligen brast.

Vad är det med dig. Om du bara gick ut genom dörren skulle du göra något dumt, det är en sådan natt. Du har en irriterande känsla i kroppen av ömsom trötthet, ömsom rastlöshet och iver. Du vill läsa allt, skriva allt. Du tänker på Madame Bovary och hur inkapslad hon var i sitt hus. Hon ville ju bara leva lite, känna något mer än ett mjukt tyg mot sina händer. Men det finns så mycket att ta sig för. Du ska jobba imorgon, tvätta och på kvällen måste du sammanställa en present till en av dina närmaste vänner, hon fyller 30 år. Du ska göra en sallad också, en spellista till festen och du måste handla, folk ska dansa. Månen står ut som ett öga från himlen och du tänker att du vill slicka på den. Du vill slicka på allt som putar ut på det där sättet. Är det frestelse eller plikt eller sanning eller lögn. Men du orkar inte tänka på det nu. Du orkar inte tänka på något. Så du väcker datorn till liv och börjar kolla på en dansk serie som heter Gift ved første blik.

Magnus,

jag ställer alltid frågor till andra
det är min kallelse, mitt kärleksspråk
jag ställer små frågor och stora
minns andras svar, men har inte lärt mig att svara
finns jag där för de som behöver mig?
hur mycket tid ska jag ta för mig själv?

Ljuset är ett eko av tidigare år
glädjen en bild på sig själv
en varm katt vid fötterna
en kall dag i oktober
mina händer ska röra vid andras päls
mina händer ska knyta små skor
nej är något med död i halsen
ja är något med
en varm katt och en hand
som ett eko av tidigare liv

Sista gången jag testade droger stod jag på en gräsmatta i Kålltorp. När jag gick hemåt rörde jag mig långsamt som på en rymdpromenad. Carl var med mig. Vi hade experimenterat med botemedel för min huvudvärk ett tag, och mina anfall var tätare och smärtsammare än någonsin tidigare. När vi äntligen kom hem från rymdpromenaden knäppte Carl upp min jacka i hallen, och jag lät den falla. Jag minns inte hur jag fick av mig mina skor, men jag lade mig på sängen men ansiktet mot väggen. Sedan hände något fruktansvärt inuti mitt huvud och jag kunde inte längre kommunicera med Carl. Jag var på något sätt medveten om att det inte fanns någon återvändo från detta tillstånd, och att jag hade förstört mitt liv för all framtid. Jag vet inte vad som var värst: de syner som uppenbarade sig för mig, eller vetskapen om att den väg jag nu valt aldrig skulle kunna bli ogjord, och att jag måste leva så här. När jag till sist spolades upp på land skrek jag åt Carl att ringa till min mamma, för jag var säker på att hon var den enda som skulle kunna återkalla mig till verkligheten. Carl avvaktade med att ringa, och efter en lång natt när jag tvingat mig själv att inte falla i sömn, och så småningom sakta, sakta återvänt till någon slags verklighet, spydde jag ner mig själv och på golvet nedanför sängen, och kände en dånande huvudvärk rulla in från havet.

Känn efter i magen, halsen, hjärtat, men inte stortån! Stortån pekar framåt men det är inte alltid säkert att du ska framåt. Du sitter på kajen, mitt i stan. Dina fötter pekar rakt mot Norr Mälarstrand. Det är lätt att tro att du ska ta dig dit eftersom stortårna pekar ditåt, men nej, låt dig inte luras! Kanske ska du bara hem, ta ett bad, titta på ett avsnitt av Vänner. Sitta i den stora hörnsoffan och äta ferraribilar med din far.

Hej,

vet du vad, mer än om rum handlar kärlek om tid. Timing, snarare. Har du någon gång lärt känna någon ny och plötsligt börjat se den på olika platser i staden? Undrat: har vi gått förbi varandra på gatan innan vi lärde känna varandra? Har vi suttit bredvid varandra på bibliotekets café? Ja, det är min dröm. Att träffa någon på bibblan. Olika typer av människor rör sig där. Jag älskar att läsa och skulle kunna säga att det beror på att jag är en romantiker. Jag vet inte vem du är och jag vet inte vem din nästa kärlek kan vara. Kanske är det inte kärlek du letar efter. Jag vet inte vad du menar när du skriver “intressant”. Jag sökte ordet i uppslagsverket. Som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten. Det var inte vad jag förväntade mig. Det var som att flera personer blev intressanta i det ögonblicket jag läste beskrivningen. Ibland tror jag att jag letar efter mig själv i andra människor. Någon med samma intressen som jag har. Men kanske kan det räcka med att någon fångar min uppmärksamhet och att jag vill fortsätta lära mig mer om den personen. Nu blev det kanske lite för mycket fokus på mig men testa olika bibliotek, det finns 29 stycken i Göteborg. Om inte du lyckas hitta någon intressant människa där då kan du i alla fall hitta böcker. Om du behöver hjälp med att välja en bok är det bara att skriva igen! Men snälla, använd flera beskrivande ord för att hjälpa mig förstå vad exakt det är du letar efter. Lycka till!

Ps. Det är okej att vara själv även om det inte ofta presenteras som någonting lockande.

När jag fyllde trettio hade jag ingenstans att bo. Under två månader hade jag sovit på min mammas soffa och lyckats standardisera mina tankemönster. Bortom storstadslivets påverkan, där man knappt hinner tänka en tanke förrän den ersätts av en ny, kände jag att mitt inre äntligen hade blivit enhetligt. Det var skönt att vara stilla, lat och lite substanslös. Samtidigt kände jag en ovälkommen inre skepsis mot mitt eget tillstånd. För vem fan vill vara en kritisk varelse utan substans.

Mitt i allt detta frågade mamma: vad vill du göra på din trettioårsdag? Det var det mest provocerande hon kunde ha sagt. Jag försökte naturligtvis hitta belägg för min ilska genom att analysera hennes personlighet i dagboksform. Men hamnade återigen i den substanslösa kritiken.

På "den stora dagen" hade jag bjudit in tjugo vänner och bekanta till en bar. En av mina kompisar kom tidigt och hjälpte mig att hälla upp chips i skålar. När de flesta hade gått hem tittade bartendern lite snett på mig och berättade att han hade haft sin trettioårsfest i San Francisco, utklädd som Borat. När han sa att min svägerska var vackrare än jag blev samtalet lite stelt, jag smög bort och satte mig vid ett bord där en gammal barndomskompis satt. Vi pratade om en semester vi hade haft på 90-talet och att vi hade bråkat om vem som hade störst huvud. Det ska tydligen ha slutat med att han grät medan jag uppträdde högfärdigt (tittar man på bilder från den gången är det dock tydligt att hans var störst). Trettioårsfesten slutade med att vi omfamnade varandra och de sista gästerna gick hem till sina lägenheter, jag till någon soffa.

stillheten gör det, hur händerna ligger på dina lår. sätt dig ner där du är, i en tunnel eller på en stol. är dina händer stilla, eller i rörelse. söker de sig mot varandra, till ditt ansikte, leker de med ditt hår, eller din skalle om du inte har något hår. lägg märke till känslan i ditt inre, kan du koncentrera dig på fläckarna av ljus innanför ögonen. kan du ha händerna stilla. handflatan neråt. andningen, vad gör du med den. vad gör du med hjärtat och blodet som pumpas runt, runt. kan du få hjärtat att sakta ner med hjälp av din andning, händerna och blodet i dina fingrar, låt dem falla längs sidorna nu. blodet är tungt i dina fingertoppar, en liten sten i varje finger som dras ner mot jorden. hakan mot bröstet och bröstet mot hjärtat, hjärtat mot blodet. kanske är du rädd om du försöker distrahera dig själv från de inre detaljerna.

Var sitter du om nätterna? Stänger du persiennerna? Du öppnar det lilla fönstret och röker. Ibland flera cigaretter i rad. Alla saker i din lägenhet har en plats, allt står på sin plats. Det är bara du som inte passar in.

Du tänker på dina föräldrar, hur mycket de har slitit. Du tänker på pengar, det finns alltid för lite. Du vill köpa ett hus till dina föräldrar. Ett hus som är tillräckligt stort för att deras sorg ska rymmas. Du tar så lite plats som möjligt. Du drömmer om att bli hållen. Det är väl inte för mycket att begära? Tankarna och röken, de rör sig i ett slutet omlopp. De svävar bort. Det är för stort för dig att begripa, du tänker på all grymhet i världen. Vilka som får bära det tyngsta lasset. Mest försöker du att inte tänka.

På morgonen vaknar du och tar på kläderna som du har lagt fram på stolen i ditt sovrum. Du minns inga drömmar och det är bättre än att minnas de dåliga. Du äter ingen frukost. Du borstar tänderna. Du går till hållplatsen. Du sätter dig på spårvagnen. Regnet och värmen från människorna på vagnen kondenseras på fönsterrutorna.

Nattens vakna timmar lägger sig på dina kinder. Eller om det är axlar. Du vet inte riktigt, du kollar sällan på dig själv i spegeln men du tror att andra ser det. Du ser en liten oro, hur det rycker i dem när de hälsar god morgon. Du tror att de är rädda för dig. Att deras illusion om det lyckliga och lättsamma rubbas. De bankar inte dig på ryggen på det där självklara sättet. De vet inte vad de ska göra med sina händer. Det är någonting ni har gemensamt.

Du har hört att alla ska ha sex personer att prata om sina känslor med. Du har alltid tänkt att du inte vill belasta andra med dina bekymmer. Att du ändå har det bra jämfört med många andra. Du har hört att det tar fyra år innan man kan känna sig fri i terapin och att det måste vara någonting som man verkligen vill. Det är jobbigt och dyrt. Du tänker på det när cigaretten lyser i ditt ansikte. En öppning. En blink.

Jag återhämtar mig fortfarande
från dig som bodde i ett gult hus
Det fanns så mycket sorg i det huset
och så mycket glädje
Det fanns många fina hål i din rullgardin
en stjärnhimmel du försökt få till
Du satte dig på knä och tittade upp på mig
sedan in i mig
När du var tvungen att lämna rummet
blev jag så nervös
Och hade dig att lova
att inget skulle bli annorlunda
Men såklart hann ångesten ikapp mig
de där få minuterna
Något vi skrattade åt i flera år framöver
att det var jag som blev annorlunda

Det är ingen förlovningsring, tror jag. Den är tjock och silvrig, ett moderiktigt smycke för män. I kombination med helskägget och den åldrade huden i ansiktet verkar den framför allt signalera orubblighet. Nej, den utgör inget reellt hot mot din före detta identitet.
Du har på dig en vit t-shirt, vilket aldrig har gjort någonting dåligt för någon. Men har det gjort någonting bra?
Ni är faktiskt nästan alldeles lika: vita t-shirts, blåa jeans. Kläder nästan helt fria från markörer.
Fast du har klippt dig, medan hennes hår är uppsatt med knocka.
Du pressar armbågarna ner i bordet, skuldrorna breder ut sig samtidigt som de lyfts upp mot taket (om folk som du regerade över världen skulle de se ut ungefär så här).
Du lutar dig över bordet för att säga någonting, men jag kan inte höra vad. Kom närmare, lite närmare. Fatta inga hastiga beslut nu.

Många  moderna kvinnor har mycket vältränade lår, det ser man särskilt under sommaren. En otrolig energi har lagts ner på sådana lår, en helt  obegriplig energi.

Ett ärr på ditt hjärta

En bror på ditt hjärta, eller hans mumlande röst

En frukt på ditt hjärta, det är ett lila plommon

En låt på ditt hjärta, en textrad som du sjunger för dig själv

En fest på ditt hjärta, dina vänner som dansar och du tar någons hand och lägger på ditt hjärta

En kyss på ditt hjärta och en tunga som slickar ditt hjärta

En fläkt på ditt hjärta, från ett öppet fönster

En strand på ditt hjärta och stenar som klirrar mot ditt hjärta

En lång sommar försiktigt vilande på ditt hjärta

En höst på ditt hjärta

En vinter

En vår på ditt hjärta och jorden som svartnar mot ditt hjärta

Ett hjärta på ditt hjärta, som en liten tatuering

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna
blåser upp mig
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan
känna tyngden och värmen
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv

klara vara

ihop

ihopsamlad

tankar är förnimmelser, på samma sätt som
mjukt, strilande regn i augusti. skymningen ger vinden en färg av svart rök

och jag frågar mig: vad är sant i en dikt

jag ljuger ihop sanningen för dig, lilla krok

tills den är helt borta

Man sade till mig att jag var hård

eller var det mjuk

Vad spelade det för roll

så länge man kunde härbärgeras

Du tittade upp mot mig

tårar i ögonen:

”Finns det liv även utanför en snäcka?”

Och även om jag nu lämnar dig för evigt

kommer jag alltid att älska dig

Mer än mitt eget liv

en jag inte vill minnas
hade blod i halsen
han blödde näsblod av ren känsla
jag kräktes
av känsla men även lite av alkohol
smält isglass mellan fingrarna
blöta lakan efter feberdrömmar
det där metalliska i utandningen
min mamma körde oss till sjukhuset
eller det kan ha varit en vanlig vårdcentral
pappa körde mig till psyket inte långt efter det
för att träffa honom
minns pappas blick när han hämtade mig
hade rökt många cigg innan jag satte mig i bilen
är tacksam för att han inte sade något
han fick mamma att sluta röka med den blicken
jag är rädd för människor som klänger
jag var tvungen att stänga ut honom
vad sade vi där på bänken utanför anstalten
minns bara jackan
önskar att min mamma var här för att köra mig
mamma, jag älskar dig
pappa, dig med
jag kommer snart på besök
och någon gång skaffar jag körkort så jag kan köra er
vart ni vill

Först läste vi din fråga och stirrade ned i tallrikarna. Sen kom vi av någon anledning att tänka på en gång för ganska många år sedan, när vi gick till ett församlingshem för att höra författaren Kristian Lundberg tala. Vi hade med oss våra dåvarande älskare och vi försåg oss med saft och kakor innan föreläsningen började. Ingen hade skrivit om godhet som Kristian Lundberg, i alla fall ingen som vi kände till då. Några år senare berättade Agnes om hans vackra tatueringar, men det var inget som vi tänkte på då. I boken Yarden skriver Kristian Lundberg dessa rader, om ljuset i klassmörkret:

"Först tänkte jag att godhet var en skyldighet, nu tänker jag på det som en rättighet – att vi måste ges möjlighet att vara generösa, solidariska, som häromdagen när jag har glömt frukosten hemma och får hälften av Ajis mat.”

vill ha fyra olika män
deras ansikten: utspridda som jag är utspridd
glidande isär, flämtande så
bara ligga helt stilla o dras ut på det försiktiga sättet
alla ser så förvirrade ut vid munnen när de blir kära
som om de lossnar från sig själva med läpparna eller tungan
utsträckt, jag tar dem i min mun som små djur
men det går inte längre att hålla fast vid något
en bit glas är detsamma som leran o himlen: vitnande in i all växtlighet, spräcks upp
skymningen faller ut som en stor fest

De som säger så vet inget om den desperata längtan man kan känna efter sin älskades fötter, händer. Jag bara måste ha de där händerna nu! Det är så enkelt för dem att gå till jobbet, och sedan, på väg hem, fiska upp telefonen, slå numret till morsan och säga ”Hej mamma, det är jag, jag är på väg.” Vi andra vandrar tungt hemåt längs med trottoarerna, orkar inte ringa det där samtalet. Så när vi låser upp dörren till vår gamla mamma blir hon överraskad, hon är precis på väg ut ur badrummet men snubblar och slår i huvudet i handfatet. Olycklig kärlek skapar alltid en massa problem för oss.

jag kommer inte ihåg namn på byarna
där vi satt och åt vår matsäck
det fanns lidl, aldi, jumbo
de var fyllda med olika delikatesser
always coca-cola
jag minns färger, växter och djur, kyrkornas fönster,
skuggorna på sanden, solen på min hud,
jag minns olika cykelvägar, lukten av kor
jag köpte en tågbiljett, såg en romantisk film
köpte böcker, pennor i läckra färger
köpte en guldig tröja
drömde om att glänsa i italien
om livet i en storstad
eller en mindre stad med mer liv
jag har alltid varit törstig för mer
men vet inte vad det innebär
min bästa vän skrattade, sade att jag var greedy
en annan sade: det kostar ingenting att fråga
men allt annat kostade
tusenlappar försvann från sparkontot
vi rullade vidare på solkraft
det som jag kunde spara slösade jag på det här viset
jag hade inga långsiktiga planer
som generationen innan hade, och kanske den som kommer efter
men jag hade alltid pengar kvar för hyran
och lite att ge till någon som behövde det mer

dom säger att man måste älska sig själv
innan man kan älska någon annan
har dom helt glömt
att känslor kan komma bakvägen
man kan hacka lök till maten, gråta
och efteråt känna som om man gråtit ledsamhetens tårar
inte svårt att förstå
att så många människor vill ägna sig åt glädjens sysselsättningar
problemet är bara att halveringstiden är så snabb
har försökt tömma min kopp
vända den upp och ner utan att det blir allt för rörigt
som du sa: bli ingenting igen, omärkbart
drömmen om att börja om, att vara en baby
försöker förstå vems röst som är behaglig att lyssna på
vänder bort huvudet när jag är mätt

Kafka ska ha sagt, att alla mänskliga misstag begås av otålighet.
Alla dessa antydningar och påståenden, som du pratar om, kanske är uttryck för just detta: mänsklig otålighet.
Man orkar inte säga sanningen utan nöjer sig med påståenden.
Den totala andliga trögheten, som detta bottnar i, kan jag tyvärr bekräfta med min egen tillvaro.
Har den någon koppling till Finanskrisen för 10 år sedan? Nu bara associerar jag fritt.
Det du egentligen vill säga är kanske att fakta är en lögn.
Jag vet inte, din fråga är så luddig och ogenomtränglig.
Är det du som gör en Kafka nu?
Du har nog rätt i alla fall.

Du vet väl att duvor bara uppstår. I skogen kommer de ur granriset, som under en vinge. I staden kommer de ur den lilla växtlighet som finns, ett planterat träd eller buske. Ja, de kommer ur rabatter, blomkrukor, ur ogräset som växer i asfaltens sprickor. Ja, de kommer och de slutar. De kommer vetande om vissa saker. Deras föda består av säd och frukt. Vissa arter jagar insekter och maskar, men bara åt sig själva, för de föder inga ungar. Det är inte konstigt att du aldrig sett en duvunge, de finns helt enkelt inte. Imorse fanns det trettio flugor i det här rummet, nu bara en eller två för jag har dödat dem alla med mitt datorfodral. Det finns inga svar, flugor, Justin Bieber ombord ett rymdskepp, det finns ingen stad i Norge som heter Torsken. Inte heller färger finns, bara vår uppfattning om dem. Du finns i min fantasi och jag ser en framtid för dig i skogen, eller utanför stan, i Alingsås kommer du bo. Duvorna flyger ur träden i Alingsås, de stannar inte upp, de lyfter, släpper, glider mellan topparna på träden. Det är en molnig dag och duvorna trivs särskilt väl när det är molnigt, och du trivs särskilt väl i åsynen av duvorna.

Du satt alltid vid köksbordet och skrev dikter. Du hade ett namn med bindestreck, som en tant. Om våren skrev du dikter om hösten och på sommaren skrev du dikter om vintern. Du väntade alltid på att livet skulle börja, men i väntan fanns ett skimmer. Du skrev dikter som kunde heta saker som ”Ett ax av skönhet” men det kändes ändå äkta. I dikterna finns strandkanter och floder lika vilda som vilda hästar. Men det slår mig: det finns inget hav i Dalsland.

Går det att vara sann mot sig själv och samtidigt älskvärd? Du iakttog norrmännen när de kom på besök för att visa sina sommarhus för de nya flickvännerna. De vinkade glatt när de passerade och såg dig som en del av den lokala charmen: hon där har bott i samma hus i hela sitt liv, det är något både sorgligt och imponerande över de här människorna, beskrev norrmännen dig för sina flickvänner när de hade gått förbi. Själv undrade du hur de kunde tänka samtidigt som de pratade hela tiden.

Varje dag tänker vi ungefär 65 000 tankar. De allra, allra flesta av dem helt alldagliga och automatiserade: "jag borstar tänderna", "jag låser dörren", ”jaha, där är han igen”. Men enstaka av dessa tankar glimmar till som en tillfällig guldådra i det annars gråa. Är det detta som är den helt rena sanningen? Kanske. Finns sanningen i talet eller i tanken? Jag vet inte.

En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

‍

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.

‍

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att  min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

‍

Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

‍

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.

Det är svårt att se någon helt klart, utan att göra sig förespeglingar eller överdrifter om deras personlighet och karaktär. Ibland är föreställningarna om en människa radikalt mer positiva än det faktiska innehållet. Det är därför så många elaka män ändå blir bortgifta en dag. När hon tittar på dig ser hon kanske den goda maten du åt som barn. Att du var ett barn som fick glass i parken och hade vit sölig krage. Men egentligen var du kanske en sådant barn som satt stilla i baksätet på en bil och hissade upp och ned bilrutan med en håglös blick på världen. Eller så kanske du var ett sådant barn som aldrig var ett barn egentligen. Det hör inte hit. Kanske skulle hon se dig bättre om du köpte likadana glasögon som henne. I slutänden dras de flesta av oss till det välbekanta.

De närmsta dagarna kommer du se en bild av dig själv som barn och överväldigas av förlägenheten i blicken, och sedan: den underliggande stoltheten. Barnet möter din blick med bara knän
och 90-talsklänning och slingorna som hänger fram
är ett förtydligande av ditt ansikte. Det är kanske här det börjar. Splittringen delar dig själv från dig själv och placerar andetaget utom räckhåll. Det är din egen
blick på dig själv som förstoras och halsgropen där du brukar lägga din hand när du ska säga något viktigt. Men det finns ingen yttre sanning som ser något annat än själva

växandet

i dikesrenen och alla spillror som liknar blommor, de kan vara
just spillror

Hjälper mot vad? Det hjälper inte mot strålande förälskelse, men det hjälper att läsa sin bibel, då får man en mening med sitt lilla liv. Ta bara en sån sak som påsken som kommer nu. I bibeln står det att Jesus uppstod på påskdagen, är man kristen är man förväntansfull på påskafton för då vet man att han kommer uppstå dagen efter. Men på långfredan är man det inte, långfredan är en tung dag. Man går omkring hemma hos sina strängt troende föräldrar, får inte sätta på grammofon, får inte gå ut. Vad får man göra egentligen? Långfredan är världens tråkigaste dag, världens längsta. Om julafton är den bästa dagen så är långfredan den sämsta, och det är väl inte så konstigt egentligen, födelse är positivt, död negativt. Lika bra man inser det.

gamnacke huvudvärk
vill ha en fast punkt
en fast arbetsplats
ett fast bord

någonstans
där det inte gör något att gå upp på morgonen
innan den första vagnen går
där man kan lämna arbetsdagen på arbetsplatsen

någonstans
med tid för raster
fönster
förståeliga arbetsuppgifter
någonstans med en bra chef

någonstans
där man slipper telefonen
slipper stå på fötterna hela dagen
bura och kånka tills blodet rinner ut i svetten

ofta nämns pengar
mycket pengar i lufttrafiken
högst upp flera nollor
ovanför glastaket
mycket pengar i datorer

någonstans där man är omtyckt
blir berömd
jag har ingen erfarenhet om de mansdominerade yrken
kanske hamnen?
gå ej under hängande last
återkommer till arbetsvillkoren

någonstans
finns de
finns de?

‍

Vi satt i hamnen med varsin pappkartong och åt gräddig pasta. Bakom de stora kranarna uppenbarade sig himlen, akut ofattbar.
Hit hade vi kommit från två olika håll.
När hon sa:
Meningen med livet är själva upprätthållandet,
avbröt hon den raden av tankar jag var mitt i (om kranarnas märkning av skyn).
Det finns ingen annan mening än upprätthållandet av liv på Jorden, det är därför vi reproducerar oss. Alla varelser - människor som djur, växter – delar samma drift.

En knut bildades inom mig, som behövde komma ut vid rätt tillfälle för att lösas upp.

I några dagar vandrade vi på stigar som doftade barr och harts, salt längs med kusten. Det gjorde lite ont i fotsulorna att trampa på de stora stenarna på stranden. Jag plockade nypon från buskar, skrapade ur de håriga kärnorna och la skalet i munnen.

Vad då med kärlek som inte syftar på reproduktion, är den helt meningslös?
sa jag vid något tillfälle.

På morgonen vaknade jag i ett berättande läge och stack huvudet ur sovsäcken, ur tältet:
….drömde att en katt dog för att alla glömde sköta den.

Det fanns mycket sol och skuggor i gräset den morgonen.  

Vi gick en lång sträcka genom en skog och över en hed. Ischiasnerven började plåga, och det perfekta motargumentet hade ännu inte manifesterat sig.
Okej men då håller jag med! gav jag upp.
Bra! sa hon och fortsatte.

Vid lunchtid badade fåglarna oss i sång och inget ifrågasättande var nödvändigt för stunden.

Framåt eftermiddagen började jag bilda vidare på den filosofi som så småningom hade blivit min.
När omsorgen inte räcker till brukar jag oroa mig för meningen med allt sa jag.
Omsorg behöver väl alla människor, kanske alla varelser sa jag också.
Precis som mat och sömn.
Katten fick inget av detta, utöver att den kanske sov mycket.
Vaddå kärlek som inte syftar på reproduktion?
Ta hand om det levande bara.
Sluta falla på knä för den som dödar.
Hjälten är inte jägaren med vapnet utan samlaren med korgen.
Bakom de stora barrträden uppenbarade sig meningen.
Det var inte för sent att hinna bada innan middagen.

april, det är mjukt ute

för vem, för vem

ett ansikte framför ett ansikte framför

en naken rymd, ett underligt, argt landskap

ta dig samman bland himlarna och var ledsen i en dag eller så

all skönhet är förödande, nakenhetens doft. beskåda just den här solnedgången, de röda färgerna strömmar in

tar sig an träden och uteplatsen

med stolarna

och tystnaden i stolarna

drömmen om succé: jag väver den

drömmen om tydlighet: jag väver den

och fäster mitt ögas logik

i de innersta nerverna

Varm i ansiktet
kanske som i helvetet
Blundar och drömmer

Bebis äter grus
Pappor pratar bostadsrätt
Åh, min bostadsrätt!

Alla målningar
måste drunkna i djupen
Tankarna försvann

‍

långt inne i stallet
fick vi måla de fuktiga väggarna
drengene spelade trummor
så väldigt nära en fotboll

måla! sa pappan

en sjöjungfru
en krona
liten och klämd

ja det var lite av en dröm
i pigernes mörka stall

måla! sa mödrarna
måla! sa lärarna

en smörblomma med strenga kronblad
en annan lille pige
osynlig för sig själv

men herregud gör inte som ni blev tillsagda
i ett stenigt rum med fuktiga väggar
någonstans bakom kvarnan!

‍

Karen-Margrethe fick alltid förklara sitt namn
som skuespillerinden men med bindestreg, sa hon på telefonen
hon kunde verkligen stryka en skjorta, skriva prydligt i ett häfte
kunde sju sorters kakor och Bibeln
men hon tröttnade så fruktansvärt på tanken om husmorsfingrar
så en dag gav hon sig iväg med sina barn
och en dam som hon lyckats imponera
den handsydda duken gick i arv
och samma sak med namnet
hennes barnbarn gillade att gå runt och smila
ropa: kafferepet är en lina, där man hänger nästor sina

det fanns en lek:
knyt fast en penna runt midjan så att den dinglar ner bakom ryggen
huka över en flaska och styr in pennan rätt
tills den glider ner i flaskhalsen

det gjorde mig på dåligt humör
att springa med ett ägg mellan knäna
inte bara för att det var meningslöst
eller för att jag av naturen är hjulbent

men för att det påminde mig om alla tillfällen
jag gråtit med ett leende

jag gjorde allt rätt:
pennan i flaskhalsen
ägget mellan knäna
rena kläder

ändå
inga applåder
inga nya horisonter
ännu ett argt sms från mitt ex
skakningar i benen

Det allra första du minns är doften av hår som varit utomhus, det är en frisk doft och samtidigt frän för ett barn. Det andra du minns är en färg. En blandning av vitt, gult och brunt. Det skulle kunna vara en hund, men det skulle också kunna vara ett lejon på ett zoo. Eller sand som blåser mot något grått, havet kanske, eller din mors kappa som fladdrar när ni springer uppför en slänt med den gulvita färgen drivande omkring er. Det är ljuset som driver och strandrågen i en böljande båge från havet, mot ett glest litet samhälle, en turistort om sommaren. Mataffären håller på att stänga, ni köper en frukt och en tidning till din mor och ni sätter er på en veranda, som på en scen med utsikt mot världen. Tärnorna flyger upp och iväg, de förlorar sig i himlens väldiga själ, de blir mindre och mindre och himlen blir större och större och du får känslan av att falla mot fåglarna. Spelar det någon roll? Jag vet inte, Torben, men ljuset är tjockt och plötsligt mörknande, som om det drog ihop sig mot knäna. Och långt borta från vägen hörs det vassa ljudet av en spade slå mot ditt inres hårt packade grund.

ja, jag kände för att åka hem
så jag gjorde det
ibland är det så enkelt
lutade pannan mot fönstret
grusvägar och rälsen blänkte silvriga

den här tiden på året
det känns som tre knivar i hjärtat
ändå överväger man att låta någon komma nära
yksi, kaksi, kolme
det är så långt människor kan räkna
det krävs flera varma dagar för att skaka av oss tyngden
blåsten på översta däcket
hade månen på vänstra sidan och solen på högra
och tvärtom
jag hade ofta någon vid min sida

jag lutade mig mot de jag älskar
det var helt klart att jag tillhörde
sen var det dags att åka tillbaka
någonting i mig drog mig bort ifrån
det som är uppenbart

Den första människan jag frågar är mamma. Hon sitter vid datorn och håller på med sin pensionssparande.
Den andra är min bror. Jag ringer honom tisdag eftermiddag, han svarar inte.
På väg ut genom dörren frågar jag den tredje människan, min alltid stressade kollega.
Men inget vet, ingen känner till Gud.
Till slut går jag in i minnet och hittar morfar. Innan han dog frågade jag honom: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken?
Han sa gemenskapen. Gud skapade människan för att expandera gemenskapen, att öka mängden kärlek i världen.

Du kan vara ensam om att hoppas på Liverpool. Du kan också vara ensam om dina ögon, rikta dem ut genom fönstret. Det har just blivit blåare på himlen, molnen har dragit bort. Ställer man sig nära fönstret ser man stan till vänster, himlen från det här hållet ger en så många gamla förhoppningar att man bara vill glömma den. Du tar cykeln in mot stan, solen lyser och gruset har sopats bort från gatorna, du märkte det inte. Gatlyktorna vajar i vinden. Tänk om det här är dagen då du kommer över det, slutar tro att ditt liv skulle bli perfekt bara Liverpool vann Premier League. Men dina ben klarar nog inte av att trampa ända bort till havet så sjukdomen, ja från och med nu tänker på det som en sjukdom, kommer finnas i dig imorgon också. Kanske kan du stanna till vid torget, sätta dig där med en glass eller vad vet jag. Sitta på den där trappan där det blir så varmt när solen ligger på. Som om glassen kunde ta dig någonstans. Som om glassen kunde göra dig frisk trots att den bara smälter, i dig eller utanför.

2010 var något av ett lågvattenmärke på flera sätt. Det började med att jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och fick reda på att de stora berättelsernas tid var förbi, en hypotes som skulle bekräftas samma höst när jobbade på ett av stans största caféer. På dagarna rensade jag ut sniglar ur isbergssallad, på kvällen somnade jag framför min första egna TV. Idag vet jag att den stora berättelsen inte är utraderad, men gåtfullt utspridd och flyktig som gas.

Tidigt varje morgon flyttas böckerna runt inom staden, ibland om man skyndar sig kan man se en bil lämna Chapmans torg i hög hastighet. Först skickas böckerna från en del av stan till centrum, sen skickas de från centrum till en annan del av stan. I böckerna lämnar folk kvar de mest underbara saker. Ovärderliga vykort som man lovat sig själv att aldrig glömma i en bok, hundöron vid de snuskigaste episoderna. Jag tror jag avundas dig som drabbades av Kungens fall. Det låter inte som någonting jag någonsin kommer läsa om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en stor berättelse, och dessutom dansk.

När du slutade läsa Kungens fall slutade också fler saker. Trycket för öronen lättade, det knakade till i lederna när du reste på dig och gick ut i köket. Så var det alltså dags att kapitulera inför disken. Det måste ha varit så här Strindberg kände sig hela tiden. Det var vackert,  och det skulle aldrig gå att förklara för någon.

när barnet föds vet man inte hur det är att vara en förälder
och när barnet växer vet man fortfarande inte
en förälder tar sig genom dagarna
det är problemlösning, upprepning
och på vissa kvällar är den för trött för att grina
grina kan i vissa landskap betyda skratta
barnets fötter når inte golvet och kanske aldrig ska
socioekonomiska förhållanden och dna
frågor kan vara gulliga men tröttande
någon på en bar sa: alla har massa idéer om hur de ska uppfostra sina barn
men barn har egna viljor
Linda Piras mamma sa: hur mycket jag än förklarar om hur det är att vara förälder så förstår
du aldrig förrän du är det. ingen kan förklara hur svårt det är. ingen kan förklara för dig vad
kärlek är innan du har egna barn.
Linda Pira sa: allt det där lät som klyschor i mina öron då, men jag fattar verkligen nu.  
jag tänkte: jag vill inte bli gravid för att det skulle fucka med min självbild
min mamma sa: min dotter är själv där ute i världen
jag tänkte: kan inte hon få vila lite nu?

våren kommer, ljuset, sommaren. jag begav mig av i tidig ålder. redan då hade jag förmågan att urskilja löven på träden de blöta tungorna: fladdrande, pladdrande

igår hörde jag: en man i Danmark har döpt en festival efter sig själv

den heter Jim’s Dream

jag ska döpa mina barn efter mig själv, deras barn och barnbarn, deras barnbarnsbarn. alla har svårt att skilja oss åt

samma namn, samma stad
samma blanka ansikten

jag har samma namn som min pappa
jag har samma mun som min pappa

min barndoms gata är lång och krökt, den leder till ett slags torg
den leder till en annan lägenhet med fönster mot berget och berget mot himlen, som ytterligare en dröm

som ofelbart kommer till den som är vaken

jag sprang omkring där en tid, minns allt som sades. det stora, skeva, delade

rum

smyckena ovanpå kläderna, kläderna ovanpå väskan. jag glömde aldrig något. jag sade

det  h e l a

Farsan ringde, han skulle ut till en ö över helgen, våga inte gå på isen så skulle fixa pjäxor till skidorna. Han hade letat efter sina gamla i uthuset, i garaget. Han hade inte hittat dem. Nu var han i en andrahandsaffär inne i stan, kanske skulle han köpa en ryggsäck också. ”Har du min och din mammas gamla vandringsryggsäckar?” Han ville veta om han kunde utesluta att de fanns nånstans på gården bland alla grejer. Sen kom helgen, där var det blåa, isen, ljudet av isen, ljudet av blått. Farsan hade inte hittat några pjäxor men våga sig ut på isen ändå. Han hade sin kompis med sig, Stefan den långe kallade han honom, det var Stefan som ägde huset ute på ön dit de skulle. Det sjöng i isen när de gick. Efter ungefär en halvtimme var de framme, farsan var glad att han levde. På kvällen åt de blåmusslor, kanske ville farsan fira att han klarat sig. Blått kan låta som ljudet av en blåmussla när den öppnas eller som ett ostron när det bänds upp. De åt också ostron, farsan försökte med kniven, skar och högg i ostronet tills det gav med sig. När han sörplat i sig det sista och placerat skalet på toppen av alla andra blåa skal framför sig frågade han Stefan om det inte var dags att tända en liten brasa. Stugan var liten och sparsamt inredd men en öppen spis fanns det och ett litet bord också. På bordet stod en blå vas med några tygblommor i. Farsan och Stefan flyttade bordet för att nå veden som låg bakom. Vasen gick i kras.

Om Jesus föddes i ett stall, en grotta, eller på någon helt annan plats är oklart. Ändå går jag nerför trappan till hans krubba, står kvar på ett av de lägsta trappstegen en stund och väntar. Kön är lång, kanske oändlig. Vi befinner oss i en fuktig grotta, knäböjer och kyssar en stjärna. Jag kan inte säga att jag inte blir berörd av detta, illamåendet talar till mig. Himlen är så vacker och öppen därute, men i stället för att titta upp skyndar man in i de skottsäkra bussarna. Och fälten med herdarna är inte platt som i den illustrerade barnbibeln jag fick av mormor och morfar, den är torr och kuperad. En buss åker från en plats till en annan för att kanske glädjas åt underverket.

‍

Jag tycker att du är en bitter människa, det är tanken som jag tänker efter den första tanken som är att jag kan sakna dig lite ibland. Den första tanken gör att jag skriver till dig innan jag kommer ihåg att du aldrig kommer svara och att det egentligen är bra för mig, att jag orkar faktiskt inte det negativa du utstrålar. Jag känner mig bitter och försöker förtränga dig. Jag tänker att den bästa möjliga andra chansen jag kan ge dig är att låta dig vara ifred och tro att du kan vara bra mot någon annan och att jag också kan vara det. Men det krävs arbete, du behöver jobba på dig och jag på mig. Det är så lätt att tro att andra inte är komplexa människor, att de inte ändras, även om vi ser hur vi själv blir andra än de vi var innan. Ingenting är absolut. Vi är inte samma, åren gör sitt, på gott och ont. Hur ska vi straffa någon som har stulit från oss, gjort oss illa, finns det någon essens som säger vilka vi är, var sitter det i kroppen i så fall, går skador i arv, ibland generationer bakåt, sitter det i kroppen, var i så fall, eller förs de vidare i form av berättelser, då måste det finnas olika berättelser, det går inte med kanon. Det spårar ut, ut till rymden och inuti psyket och filosofin och jag bara sitter här kissnödig. Det känns inte helt rätt.

markens svalkande pulser
klippornas ytliga värme
mitt i alperna
någonstans
nära repet för att inte störta ned
hur litar man
seglande i kängor

han böjde sig och fångade en bild på en fjäril
glaciären
vattnet som rinner uppifrån och ned

luften glesar ut eller tätas
en tjock luft

vi fångade en bild på oss själva
de löjliga konturerna av min överkropp
som övervann ögonblicken

Det är fredag.

Gud skapar alla vattenlevande djur, och alla fåglar. För första gången på länge kan jag faktiskt höra dem. Jag har inget jobb inbokat och har sovit utan väckarklocka. Det gör mig sorgsen att jag inte förstår din fråga, ett smolk i morgonkaffet. Men jag säger inte att det är ditt fel. Ska jag helt enkelt ge dig något vackert att tänka på? Den här tiden på året blir björkarna lila, åtminstone när man ser dem från avstånd.

Det är fredag, men känns som slutet på något större. Jag var inte ute på isen det här året heller. Jag gick inte på någon andra dejt. Ingen hade med sig ett extra sittunderlag till mig. Men jag blev inte lika trött som andra år. Samtidigt blev jag latare, vissa dagar var det som om jag helt enkelt glömde bort att göra mig till.

Det är fredag, den femte dagen. Det finns inte mycket mer att säga. Jag är en simpel beställningspoet, jag finns alltid här för dig. Jag finns alltid här, just för dig.

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”man kan bara hjälpa sig själv”. Det är osant på många sätt liksom det är osant att man bara kan hjälpa andra men inte sig själv. Jag skriver det här i Berlin, jag går längs med de gigantiska parkerna, besöker museum, barer och framförallt: besöker mitt eget inre. Så, vad får jag ut av min resa? Jag lär mig att vid asfalt längtar ögonen till fält, öppna landskap. Att elektronisk musik får öronen att längta till gitarrer, bas, trummor. Till popmusik. Det finns en låt med the Clash som jag lyssnar på om och om igen, den börjar så här: ”If it's true a rich man leads a sad life, that's what they say from day to day.” Kanske är det de rika som behöver hjälp med att bli mindre rika, mindre olyckliga?

det finns inga frågor mer. det var den allra sista frågan. talet vrängs tillbaka in

jag somnar inuti ljudet

det jag drömde var kaotiskt. jag låg i en säng i ett genomgångsrum, det sprang omkring barn i huset. jag lade handen på min mage och kände det

åtspända

kropp

min baby svävar i mjukt mörker

det gör mig glad att tänka på all skam jag smetat i minnet, som om jag vill skapa en förvrängd bild av mig själv. varje tanke är en droppe titanium som innesluter mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form och upphör vara kött

När jag var liten hände något
som gjorde mig ljusblå inuti
jag blev tom
och likadan rakt igenom

Jag var inte död
men jag var som himlen:
omfattande och utan önskningar

Instinkt sa mig att det var fel
Ingen gjorde mig illa
Ingen behövde berätta för mig
att en tårta ska ha flera lager

*

Jag ligger ofta här
och försöker förstå mitt liv:
är jag rymdskepp eller konvalescent?

Jag tycker om stenar
jag tycker om att följa linjer på en karta
jag tycker om att vara omtyckt

Jag tycker om att ligga alldeles stilla
och höra någon berätta för mig
om allt trevligt och bekant som ska hända imorgon

*

Wislawa Szymborska skriver i diktsamlingen Utopia:

”Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare.
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några."

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors  berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

‍

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen
Det kan ingen förneka
Inte ens hyresvärdens tre vise män

Så jag läser dina ord om och om igen
I nio dagar beskrev du dagens lukt för mig
Det var inte hett
och det var inte erotiskt
Men det var sant

Du sa att det luktade avlopp
Du sa att det luktar som någon man vänjer sig vid
Du sa: ”Jag kan inte ha det så här länge till”

På den tredje dagen nämnde du inte lukten men du berättade om hålen i dina kläder
Du skrev till mig att du hade ringt till din pappa och frågat vad du skulle göra
Du skrev och ringde till alla män som kunde tänkas intressera sig för lukten
Det var omöjligt att komma ihåg deras namn

På den sjätte dagen blev du hungrig
Du sa att idag kändes lukten nästan som en traditionell finsk julrätt
Och jag ville verkligen inte säga emot dig

Du la alltid fram bevisen med en rörande noggrannhet:
Du hänvisade till din systers garderober som hade luktat nästan exakt lika dant
Och samtidigt som lukten blev starkare
Planerade du för en stor show

Tyckte du någonsin att det var gränsöverskridande att bjuda på mat i ett stinkande hus?
Både ja och nej, mest nej
Trycket fortsatte stiga hela tiden
Och på den nionde dagen lät du till sist gästerna komma in i ditt hus

Lukten hade fortfarande inte försvunnit
Men det var just för att du gjorde sådana där märkliga saker
som vi alltid dök upp oss när du bjöd in oss
Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen

Talmannen sänker sin röst till en viskning och säger:
ring på hos din dotter sent en kväll
och ge henne en TV
Hon behöver följa regeringsbildningen, bostadskrisen
högkonjunkturens avmattning
Sov så sött lilla gumman, din tid är kommen
Vi ger dig sänkta skatter
poliser och försvar
Minns du 2008
Kapitalismens kriser är ett ofrånkomligt faktum
Ingen vet vad som kommer hända med alla pengar
Vi ger dig detta i present och säger:
grattis, lilla gumman
Sov din skönhetssömn och vakna vacker och utvilad
så att du kan känna dig fräsch med de andra tjejerna
Skilj sedan människorna från marken och sätt dem i arbete
Det är den tydligaste hållningen: arbeta eller dö
Köp en massa saker och sänk din röst
ner i havet
Herr Talman
Det går inte att se människorna för alla dessa stolar
som ska tycka något

När drömmar är extremt vardagliga, när de inte alls är spektakulära, då vet man att de med stor sannolikhet kommer slå in. Det som din vän säger i drömmen kommer hon antagligen säga i verkligen om än formulerat på ett lite annorlunda sätt. Detta beror på att det i de extremt vardagliga drömmarna sägs så vanliga saker att de med mycket stor sannolikhet kommer sägas även i det verkliga livet. Det har inget med drömmen i sig att göra, det handlar mer om att nästan allt kommer att hända, på något sätt, någon gång.  

Drömmen om min granne var en spektakulär dröm och kommer alltså inte bli verklighet, jag kan snarare se drömmen om honom som ett bevis på att det kommer bli tvärtom: jag kommer aldrig sätta min mjuka fot på hans tröskel.  

Jag drömde mig alltså ner till grannen. G var med eller om det var min syster, i drömmen kan en person bli en annan. Eller så var framsidan av huvudet G:s och baksidan syrrans. Jag satt i grannens säng, ett ställe jag aldrig skulle hamna i i verkliga livet, men nu kändes det självklart, välsignat på något vis. Jag reste mig upp för att gå på toa och blev medveten om att jag hade alldeles för lite kläder på mig, samtidigt visste jag att T-shirten skulle täcka mer än vad jag trodde, alltså att den skulle täcka mer från andra vinklar än vad den såg ut att göra från min.  

Jag tog de två stegen som krävs för att komma in i grannens badrum, mitt drömmande jag kunde lätt skapa sig en trovärdig planlösning eftersom min grannes lägenhet är en exakt kopia av min. Jag förstod att det kanske inte var rätt att lämna min syrra eller G ensam med min granne men kände mig samtidigt helt lugn med det. När jag var tillbaka i sängen ställde min granne en massa detaljerade frågor och jag och syrran eller G älskade honom för det. Han frågade vad vi gjorde, vad vi skrev och jobbade med osv. Sen frågade vi vad han sysslade med på dagarna och han berättade att han hade grundat mobilabonnemanget ”sex”, det sålde väldigt bra sa han och vi förstod.

det var en morgon för inte så länge sedan
hon låg i sängen och letade efter partyrecept
hon ville bjuda på någonting gott
kanske små chokladbitar som skulle smälta i munnen
eller någonting väldigt salt
ett hemligt kärleksmanifest
någonting för att ta bort regnet och brådskan
hon drömde ett fat med frukter, såna som rinner som tårar
eller skvätter som blod
bara vassa knivar, finhackade symmetriska bitar
någonting likt honung, och nötter
någonting starkt
ingenting bittert, eller kanske en aning
örter och vatten
körsbär ur en plastpåse
pepparmynta
varm olja och rök
någonting med en krispig yta, och kaffe
flädersaft
någonting som spricker
brusar på tungan
vinäger
en personlig touch
rabarber
en smak som man inte känner till
någonting som fastnar på läppar
som man inte får slicka bort
eftersmak av kardemumma
svällande sjögräs
buljong som värmer
och nudlar såklart
ändlös aptit
någon att bryta bröd med
lagom med lösgodis

Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.

Jag ringde upp Blompojken, som var på väg till Köpenhamn för att handla droger. Det var inget konstigt med det. Det konstiga var att jag ringde, och att han svarade.

Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatat Blompojken. Men ibland drömmer jag mig en nyckel till hans lägenhet och går in, lyfter på täcket och lägger hans tunga arm över mig. Och taket lyftas, som Tranströmer skrev.

Vi luktade alltid cigg. Torrt och bränt. Som bäst luktade vi cigg och schampo.

Vi var alltid trötta. Jag försöker minnas en bok jag läst eller om det var en film, i vilken huvudpersonen ser tillbaka på tiden för förälskelsens början, och hur underbart det var att sova bort världen tillsammans. Jag försöker komma på vad det var som gjorde Blompojken och mig så trötta i värden. Vi luktade alltid cigg. Vi var alltid trötta och slitna och uttorkade. Vi måste till slut separera oss från varandra och vara med någon som fyller de vardagliga ritualerna med mening, eller åtminstone inte avslutar dem med frågetecken.

Idag skulle Blompojkens barn varit sju år om vi inte hade tagit bort det.

Skulle jag ha varit en bättre person då? Tänkt mindre på mig själv och mina egna bekymmer. Hållit mig uppdaterad om barnlitteraturen. Antagligen stört mig på de andra föräldrarna. Tagit pedagogernas parti vid diskussioner med de andra föräldrarna. Tittat mindre på TV. Ätit färre måltider ensam.

Bott i Majorna.

Blompojkens föräldraskap hade kunnat inspirera honom att börja källsortera, och bevaka grundläggande rättigheter. Sluta köpa plastpåsar. Börja snusa.

Men det är ingen idé att undra. Vi måste försöka tro att de människor som vi en gång kände, var versioner av sig själva, som också önskade godhet från sig själva.